Ja så är det,att tiden bara springer ifrån oss känns det som. Allt är toppen förutom en fruktansvärd huvudvärk. Hade precis samma problem när jag skulle ha T . Började i samma vecka som med henne också. Mår fortfarande illa till och från men har iaf kunnat börja äta normalt igen. Blir vissa dagar så fruktansvärt sötsugen och mest på choklad eller kakor. Jag som i vanliga fall äter typ en godis i halvåret.. Har gått upp 2kg nu på 3 veckor så det verkar rulla på fort uppåt ;) Är så glad och tacksam att Bumlingen puffar och knuffar mig innifrån,vissa dagar mer och vissa mindre. Sedan kunde vi ju inte hålla oss från att köpa den där jädrans dopplern,men det är så skönt att få bekräftat att allt är ok där inne när man nojjar som värst. Jaha v16 idag och ul om 1 1/2 vecka,så nyfiken och lite nevös så klart. Skulle ju vara otroligt roligt om det gick och se vad det är för sort som ligger där inne. Även om jag är helt stensäker att det faktiskt är en kille denna gång. Men man vet ju aldrig det trodde jag ju sist också.....

Sitter just nu på dotterns skolstart. Lika rörigt och oorganiserat som vanligt! Att den här jäkla skolan aldrig kan lära sig. Samma sak var eviga gång.... Fick iallafall ett trevligt samtal nu på em. Ellen från Tf ringde och ville att vi skulle komma upp på ett ultraljud den 8 september. Känns så otroligt skönt att få ett extra före den 23,då vi har rutin ultraljudet på sjukhuset. Just eftersom jag nojjar nåt så fruktansvärt att något ska vara galet med bumlingen. Tror jag ska åka och köpa mig en doppler så vi kan lyssna på hjärtat på lillfisen. Roligt för oss men mest för att storasyster ska få en bättre uppfattning om vad som ligger där inne.  Just nu känner jag mig otroligt gravid, men jag har märkt att vissa dagar faktiskt börjat bli lite bättre. Däremot har jordens trötthet infunnit sig. Har dessutom en otroligt ångest för hur det ska bli på jobbet, känns så jäkla jobbigt på något konstigt vis. Så var det inte alls när jag skulle ha dottern. Tror att det beror på att nu vet jag hur jobbigt det kan vara när man får reda på att någon är gravid. Och man har ju oftast ingen aning om vem eller vilka som tar illa upp. 

Jaha! Kub gick helt lysande! Hur bra siffror som helst,phu :) Så nu får man väl påbörja nedräkningen till RUL i september. Mår illa gör jag fortfarande,men det är lite lite mindre nu.

Var på innskrivning hos bm i tisdags. Är fortfarande inte het övertygad om vad jag tycker om henne,även om hon var något bättre denna gång än sist. Hon vill fortfarande inte lyssna på mig när det gäller att jag vill ha ett planerat snitt.Detta pga en hel massa anledningar..Förstår fortfarande inte att jag faktiskt har en bäbis i magen!

Gick in i v14 igår herregud vad tiden springer iväg. Hinner knappt med mig.skulle aldrig tro att jag är gravid,förutom illamåendet då,om det inte vore för att jag är helt säker på att jag kännt av "Bumlingen" (obs! arbetsnamn ) Det har varit ngr ggr när jag klämmt ihop mig i skräddarställning framför datorn.

Happy Days!  

Herregud vad tiden har gått fort! Även om jag verkligen mått otroligt fruktansvärt dåligt :P

Denna graviditet har verkligen varit en skräckupplevelse de första veckorna,mått så illa att jag trots lergigan har jag gått ner 2kg! Trött och seg i både kroppen och knoppen. Semester resan till stockholm,Linköping och kolmården genom förde jag i någon typ av dvala. Gick lixom på autopilot en hel vecka där*phu*!

Men i vilket fall som helst så känns det ändå fruktansvärt overkligt fortfarande! Trodde faktiskt inte att vi skulle komma hit liksom.... Nu sitter jag här och är fruktansvärt nervös för morgondagen,för då är det dax för kub ultraljudet! Skräckblandad förtjusning kan man kanske säga. Ser fram emot att få se pyret för första gången så klart! Sammtidigt gnager det i mig att tänk om det inte ser bra ut,eller att vi får så dåliga siffror att vi måste gå vidare med fvp. Ryser bara jag tänker på det... Anledningen till min oro är ju delvis pga min medicinering,även om läkarna försäkrar att det inte ska spela in .. Men nojig som man är så gnager det i bakhuvudet hela tiden..

Konstigt nog har jag alldrig oroat mig för missfall denna gång,har liksom tänk att händer det så händer det. Har ju gått igenom detta några ggr så jag vet hur det känns före och efter..Och ja man läker i både kropp och tillslut själ.Visst kan jag ibland tänka på de barn jag förlorat,men för det mesta tänker jag istället på det jag har! Däremot har tankar på ma farit genom skallen på mig några gånger.Har haft detta en gång och kroppen total lurar sig själv att man fortfarande är gravid även om det är veckor sedan fostret dog... Det är också en sak som jag är rädd för i morgon. Att det helt enkelt är tomt i magen.... Även om jag läste att det endast är 3% som får den utgången vid kub. Nä nu ska jag och lillfisan åka och bada,utanför stan vid en sjö där vi bodde förut.Just av annledningen att inte riskera att träffa folk jag känner när jag har bikini! För då är det inte lätt att dölja kulan jag fått:) . Maken konstaterade igår att jag förmodligen kommer bli enorm! Jag är lika stor nu i slutet på v12 som jag var i vecka 20-21 med T.. Hoppas till en miljon % att det kommer en ul bild här i morgon,och att jag äntligen kan koppla av lite i graviditeten!