Sitter och funderar på varför jag inte vill och orkar vara glad att jag blivit faster igen. Sanningen är nog helt enkelt att jag är nåt så in i h-vetes avundsjuk! Men vad fasiken ungen är ju ursöt och förtjänar verkligen inte en sur och bitter faster! Men tyvärr kan jag inte göra så mkt åt vasd jag känner just nu. I morgon ska jag åka och hälsa på min älskade vän som fick barn för 3 veeckor sedan. Konstigt nog ser jag fram mot detta besök. Men hon har ju iofs stöttat mig genom allt vad detta innebär. Och jag vet att hon kommer göra det även i fortsättningen! Jag verkligen längtar till att träffa denna underbara lilla kille som jag har kännt och klämt och pratat med genom magen. Men det är lixom en helt anna sak. Att min kära P har fått en underbar liten kille orkar jag inte ta till mig just nu! Känner mig otroligt sur och bitter idag,vill bara dra täcket över huvet och sova bort all skit. Men jag vet av erfarenhet att det inte går. Dessutom har jag ju äggossning just nu, så vi måste få till det ikväll. Vilket i sig inte brukar vara ett problem, snarare tvärt om :)

Satt och smsade med min kära vän L och hon undrade hur jag mådde efter att jag fått veta att jag blivit faster igen. Snälla rara älskade du som alltid lyssnar och förstår!

Maken har tyvärr attityden att det är ingen ide att älta fram och tillbaka,vi kommer ju att lyckas till slut. Och den normala jag vet ju att det förmodligen är så. Men hallå!! Jag blir ju faktiskt inte yngre. Och ja vi har 4 graviditeter bakom oss,vilket en ledde till värdens och jordens mest underbara lilla tjej! Sedan är resten missfall :(

Nä nu ska jag och maken ha lite mys innan vi ska sova. Och imorgon ska jag få träffa en alldeles underbar liten kille.

NATTI NATT!

Jaha nu har jag blivit faster igen! Och ja visst det är jätte roligt! 

Men hur det än är har det bara fått mig att må skit och piss. Länge sedan allt känndes så fruktansvärt hopplöst! Stort svart hål i hela kroppen och själen har jag just nu. Och nä jag är inte en människa som missunnar andra glädje. Men detta är bara för nära innpå för att det ska kännas bra . I alla fall just nu! Jätte grattis till en helt galet söt liten kille, men jag orkar inte se en massa bilder och sms med en massa uppdateringar hur det går och hur han mår. Och ja jag vet att jag förmodligen är jordens värsta faster för detta. Men just nu känner ja verkligen för att bara isolera mig och ge upp för alltid.... Vart fasiken ska jag lyckas hämta kraften till att komma upp på banan igen!? 

Allt känns som en jävla mardröm, skulle nog kunna sälja min egen själ för att så vara gravid och få ett barn i detta läge. Ja det låter säkert fruktansvärt för många ,men jag orkar inte gråta mer för nåt som inte vill inträffa. Jag orkar inte bli helt förstörd en gång i månaden,bara för att jag så fruktansvärt gärna vill att jag ska ha rätt och faktiskt vara gravid! Och näe jag orkar bara inte med makens föräldrar som ska fira och vara glada för bäbisen. Men hur fasiken ska dom kunna nåt annat. Dom har ju inte en susning om vad vi går igenom, utan dom tror glatt att vi bara ville ha ett barn. Och inte fasiken fattar dom vinken heller. Maken får komma med så fruktansvärt löjliga ursäkter för mig hela tiden,att jag tycker synd om honom! Men och andra sidan är det ju faktiskt han som inte vill berätta hur fruktansvärt jobbigt vi har det. Men och andra sidan blir det ju lixom jag som blir bitchen i det stora hela,som inte kan vara glad för andra ....

Nä  känner att detta blev ett tungt och jobbigt inlägg, men det bara måste få komma ut! För jag orkar inte gråta en natt till!!!

I natt drömmde jag nåt så otroligt underbart! Drömmde att jag låg i min säng och läste och att jag hade en bäbis i magen som sparkade. Vaknade av att det var så otroligt verkligt,kännde verkligen hur det sparkade... Blev så ledsen och nere när jag vaknade och insåg att det verkligen inte var så! Magen är tom och platt som vanligt :( Konstigt vilket kännsel minne kroppen ändå har, för herregud vad det var verkligt. Visst vi ska vara glada och lyckliga att vi har vår dotter, och ja det är vi. Men det är nåt som saknas,vissa komentarer jag fått, som att ni har ju barn redan var glada för det.. JA det är vi, världens bästa och mest underbara unge har vi tillsammans! Men vi hafr alltid velat ha fler men väntat just pga min diagnos och min medicinering! Som jag nu fick reda på i måndags möjligen var helt fel redan från början!! Bara för att inte ett litet jäkla blodprov har tagits i alla dessa år. Just nu känns det väl som att sjukvården har berövat oss chansen till ett syskon... Visst vi ger inte upp så lätt, men ändå. Just nu känns bara allt så fruktansvärt jobbigt och hopplöst....

Ja, idag var det då dax för ett besök hos TF igen.Denna gång för att få svar på alla prover vi tagit. Och som jag misstänkt hela tiden är det med största sannorlikhet att felet ligger hos mig. Men det var absolut inte vad någon utav oss väntade.. Jag har ju gått omkring i över 7 år med värk,trötthet,deprimerad,ledsen,huvudvär. You name it. Detta har resulterar i mängder med prover mediciner läkare  som gissat diagnoser mm. Men 2009 fick jag diagnosen fibromyalgi.Har efter detta gått på antidepresiva,sömtabletter,starka värktabletter nervblockerande mm. MEN inte under all denna tid och med alla dessa prover har någon tänkt tanken på att ta ett sköldkörtelprov på mig!!!Trots att varenda symtom jag har och haft tyder på problem med just detta! Nåt så otroligt enkelt och något som med allra största sannorlikhet har besparat mig och min familj från ett rent helvete!! Men idag fick jag alltså veta att mitt sköldkörtel prov inte alls var bra,och blev genast satt på levaxinbehandling. TF trodde att det var mkt möjligt att det är detta som varit problemet för oss och att det är därför vi har sådana problem att bli gravida. Men även ett annat prov var dåligt, vilket han inte kunde förklara egentligen. Detta tydde tydligen på att min äggreserv började svikta vilket han tyckte verkade helt otroligt,efter ultraljudet han gjorde. Har tydligen så mkt ägganlag att jag skulle kunna ordna en egen dagisavdelning :) . Så det provet skulle jag ta om. Sedan bokades en tid för hystroskopi bara för att vara helt säker att det inte var stopp i ngn av äggledarna. Men som sagt han trodde att vi hade goda möjligheter att lyckas själva bara jag fick upp funktionen på sköldkörteln! Så nu sitter man här och undrar om all sjukvård i detta landsting borde skrotas för gott... För jag kommer aldrig att få tillbaks alla dessa år jag mått så fruktansvärt dåligt bara för att det inte tagits ett litet jävla blodprov på mig! 

Jag trodde väl aldrig att det skulle vara jag och P som stog där som några idioter och var det paret som inte skaffade syskon till dottern! Belive me!!! Vi gör allt vi kan och lite till. Men det vill helt enkelt inte fungera.

De senaste dagarna har jag kännt mig helt lost och utanför allt och alla. P,s storasyster ska snart ha barn och även om jag älskar denna människa något otroligt mycket och hon har haft en skit graviditet så kan jag inte orka vara överlycklig över detta.Trots att jag ska få bli faster för andra gången.. Vet liksom inte hur jag ska hantera detta! Vår plan har ju alltid varit att vi ska vara gravida tillsammans med det andra barnet. Det sjuka är att jag vet att vi kan bli gravida eftersom vi har lyckts 3 ggr tidigare. Först ett ma mars 2005 och sedan dottern som är född i mars 2006. Sedan även en helt oplanerad grav i november 2012 som vi bestämde att avsluta i samråd med läkare pga min medicinering för fibro och reumatiskt...Detta är nåt vi verkar få ångra för resten av våra liv!! Just nu önskar jag bara att vi har varit tuffa nog för att ta den chansen vi fick då. Känns som att det är mitt fel att det skulle sluta så här! Har ingen ork till nåt och det känns som att jag kämpar för att hålla mig precis ovanför vattenytan hela tiden för att inte gå under helt och hållet!! På måndag är det dags att åka till TF igen för att få svar på alla prover,och se om spermaprovet är normalt!

Men varför varför skulle detta drabba oss!? Känns som allt är en jungel av prover,hormoner,sprutor och en massa annat jobbigt. Det som är värst är väl att man inte har så många att prata med detta om.. De som vet är min mamma som jag berättar för,P,s syster vet också eftersom vi var dit på besök i slutet på mars och jag kännde att hon behövde få veta så hon inte tror att jag tycker illa om henne som person! Bara det att jag inte fixar att en så närstående människa är gravid(vi som satt och planerade våra graviditeter tillsammans för mer än ett år sedan!) Den enkla sanningen är att jag inte klarar av gravida just nu! 

Äntligen är det vår på riktigt!

Känner mig piggare och gladare än vad jag gjort på otroligt länge,konstigt nog har jag varit helt smärtfri i över en vecka.. Detta är nåt som inte har inträffat sedan jag fick min diagnos för över 8 år sedan! Känns otroligt skönt att det är på detta vis inför påsklovet och den väntade resan till stugan för lite välbehövlig vila och semester med familj och vänner. Längtar efter att få åka imorgon som ett barn på julafton  . Har dessutom kännt att vi har kunnat släppa lite på fokuset "projekt syskon". Känns otroligt skönt att äntligen påbörjat utredningen. Men även om det är så att jag är lugnare denna månad så är det nåt i kroppen som känns annorlunda ...Och mina tankar börjar så klart flyga till att jag kanske kanske ändå är gravid. Det är liksom bara en känsla jag har. Och det känns som en hel evighet till den 22 andra när jag ska göra ett grav test. Skulle vara den ultimata födelsedagspresenten till maken om det skulle visa ett +. Men efter att vi försökt i över ett år så börjar man vänja sig vid att det inte blir nåt denna månad heller. Men som sagt hoppet är det sista som överger människan. Nu ska jag iallafall packa och göra allt klart för morgondagens resa som jag längtar till som en galning... Ska absolut dokumentera och skriva varje dag på denna härliga ledighet som vi ska fylla med god mat,skidåkning,skoteråkning och fiske!!