Hej och hallojsan!

Kände att jag verkligen behövde lite andrum från all galenskap ett litet tag.. För första gången känner jag mig nåt så ofattbart lugn dagarna före bim! Har gjort otroligt mycket att bara känna att vi lämmnar över ansvaret på någon annan till hösten.

Ni som vill tro att healing fungerar eller ej ha överseende med detta inlägg,för det är ett rätt flummigt sådant!

Ja healing som sagt! Har nu varit på behandling för en vecka sedan och kan säga att det var det  absolut värsta jag varit med om! Men också det absolut bästa ! Hur i hela världen kan en människa få en att först må så fruktansvärt dåligt och efter en timme så mådde jag ta mig tusan bättre än på massor av år!

Blockeringen som jag nämmt fanns mycket riktigt,men inte alls där jag trodde. 

Till saken hör att jag är en människa som tar hand om allt och alla,förutom mig själv. Därav blockeringen. Min egena kropp tål helt enkelt inget mer innan jag börjar läka mig själv innifrån och ut.. 

Ska jag vara ärlig så känns mycket allt för lätt och alla möjliga pusselbitar börjar ramla på plats i en otroligt snabb takt.. Jag känner äntligen att jag kan fokusera på den familj som är i NUET! Och detta ska jag suga ut var enda droppe ur. Missförstå mig inte jag har fortfarande samma fruktansvärda hål i hjärtat efter ett syskon ,men just nu är kanterna mjukare än på länge, Men sammtidigt vet jag allt för väl att det behövs otroligt lite för att kanterna ska bli vassa igen och hålet ännu djupare! Senast igår när jag verkligen stålsatte mig och gick in på baby avdelningen på HM för att köpa nåt till M. Det tog nog exakt 10 sekunder innan jag kännde tårarna börja bränna i ögonen. Det blev dessutom 1000ggr värre när P gick omkring med T och kollade gulliga bäbiskläder med kommentarer som att: När du får ett syskon ska du få välja ut massor med kläder till hon/han. Och jag ser hur även han blir otroligt ledsen. Så det vi köpte till M ligger fortfarande i påsen i min bil, ingen av oss orkar verkligen inte ta tag i saken att skicka iväg det till dom. Men det bara måste göras,och det snart innan han vuxit ur det . Vi är liksom som strutsar båda två när det gäller detta . Konstigt har makens avslappnade attityd växlat till nåt helt annorlunda. Och eftersom vi känner varandra så otroligt bra så ser jag att han uppriktigt är ledsen! Vet dock inte om det mest är för min skull eller i det stora hela!?

Har verkligen börjat fatta att detta kan slita isär även det starkaste av relationer...För detta tar nåt så in i jävulen med energi från oss båda. Men vi har lovat att vi kämpar på till jag är 37! 

Mitt beslut inför sommaren är iaf att vårda de 2 jag har närmast och må bra i mig själv och så måste jag lära mig att kunna säga NEJ! För jag kan inte hjälpa alla i hela världen!

Har  iaf varit på dotterns första "riktiga skolavslutning.. Dom sjöng så fint så tårarna passade på att få ett fripass ;) Sedan tog vi en lunch på kina för att fira att skolan är slut för 10 veckor framöver!