Jag trodde väl aldrig att det skulle vara jag och P som stog där som några idioter och var det paret som inte skaffade syskon till dottern! Belive me!!! Vi gör allt vi kan och lite till. Men det vill helt enkelt inte fungera.

De senaste dagarna har jag kännt mig helt lost och utanför allt och alla. P,s storasyster ska snart ha barn och även om jag älskar denna människa något otroligt mycket och hon har haft en skit graviditet så kan jag inte orka vara överlycklig över detta.Trots att jag ska få bli faster för andra gången.. Vet liksom inte hur jag ska hantera detta! Vår plan har ju alltid varit att vi ska vara gravida tillsammans med det andra barnet. Det sjuka är att jag vet att vi kan bli gravida eftersom vi har lyckts 3 ggr tidigare. Först ett ma mars 2005 och sedan dottern som är född i mars 2006. Sedan även en helt oplanerad grav i november 2012 som vi bestämde att avsluta i samråd med läkare pga min medicinering för fibro och reumatiskt...Detta är nåt vi verkar få ångra för resten av våra liv!! Just nu önskar jag bara att vi har varit tuffa nog för att ta den chansen vi fick då. Känns som att det är mitt fel att det skulle sluta så här! Har ingen ork till nåt och det känns som att jag kämpar för att hålla mig precis ovanför vattenytan hela tiden för att inte gå under helt och hållet!! På måndag är det dags att åka till TF igen för att få svar på alla prover,och se om spermaprovet är normalt!

Men varför varför skulle detta drabba oss!? Känns som allt är en jungel av prover,hormoner,sprutor och en massa annat jobbigt. Det som är värst är väl att man inte har så många att prata med detta om.. De som vet är min mamma som jag berättar för,P,s syster vet också eftersom vi var dit på besök i slutet på mars och jag kännde att hon behövde få veta så hon inte tror att jag tycker illa om henne som person! Bara det att jag inte fixar att en så närstående människa är gravid(vi som satt och planerade våra graviditeter tillsammans för mer än ett år sedan!) Den enkla sanningen är att jag inte klarar av gravida just nu!