Sitter här och funderar en massa! Dels undrar jag VARFÖR det ska behöva vara såhär? Ska jag verkligen behöva använda vrje vaken sekund till att tänka på bäbis och vara konstant olycklig. Det mest sjuka i detta är att jag verkligen är en sådan människa som kan ta sig igenom vad som helst! För 7 år sedan fick jag diagnosen fibromyalgi och reumatiskt !! Inte ens då grävde jag ner mig sjäv så djupt! Utan jag sträckte på mig och annonserade för alla vänner och familj att detta fixar jag helt själv! (som vanligt,ett vval jag alltid gör när det gäller mig själv!) I morse ringde E upp från TF och berättade att spolningen i morgon vill dom göra med kontrast! Så det blir som sagt inte någon vanlig äl spolning. Anledningen var mina förbryllande provsvar, För 3 veckor sedan visade ju mina provsvar på att min äggstocksreserv möjligen börjat svikta.. MEN enligt de senaste proverna är det inte så. Så summan av kardemumman är att allt i nuläget ser otroligt normalt ut.Är nåt så in i helvetes rädd för vad han kommer att hitta med demma undersökning. Rädd för att jag får slängt i ansikte att jag inte kan få fler barn!

Men en otroligt possitiv sak är att min älskade mamma äntligrn vill ta till sig att vi verkligen vill ha ett till barn. Kändes som att ett ton lyftes bort idag när hon plötsligen började prata om ivf. För hur det är så stöttar hon oss,och hon tyckte absolut att vi ska kämpa med näbbar och klor för att vi ska få vår efterlängtade 2a.

Känns verkligen som att allt tagit en annan vändning på det stora hela! Idag diskuterade vi en massa om ivf, jag och maken. Vi km fram till att vi är otroligt pålästa om detta utan att den andrar visste ! Men hur det än är och blir så känns ivf inte så fruktansvärt jobbigt,skrämande och otäckt längre,snarare tvärtom......