Jaha nu har jag blivit faster igen! Och ja visst det är jätte roligt! 

Men hur det än är har det bara fått mig att må skit och piss. Länge sedan allt känndes så fruktansvärt hopplöst! Stort svart hål i hela kroppen och själen har jag just nu. Och nä jag är inte en människa som missunnar andra glädje. Men detta är bara för nära innpå för att det ska kännas bra . I alla fall just nu! Jätte grattis till en helt galet söt liten kille, men jag orkar inte se en massa bilder och sms med en massa uppdateringar hur det går och hur han mår. Och ja jag vet att jag förmodligen är jordens värsta faster för detta. Men just nu känner ja verkligen för att bara isolera mig och ge upp för alltid.... Vart fasiken ska jag lyckas hämta kraften till att komma upp på banan igen!? 

Allt känns som en jävla mardröm, skulle nog kunna sälja min egen själ för att så vara gravid och få ett barn i detta läge. Ja det låter säkert fruktansvärt för många ,men jag orkar inte gråta mer för nåt som inte vill inträffa. Jag orkar inte bli helt förstörd en gång i månaden,bara för att jag så fruktansvärt gärna vill att jag ska ha rätt och faktiskt vara gravid! Och näe jag orkar bara inte med makens föräldrar som ska fira och vara glada för bäbisen. Men hur fasiken ska dom kunna nåt annat. Dom har ju inte en susning om vad vi går igenom, utan dom tror glatt att vi bara ville ha ett barn. Och inte fasiken fattar dom vinken heller. Maken får komma med så fruktansvärt löjliga ursäkter för mig hela tiden,att jag tycker synd om honom! Men och andra sidan är det ju faktiskt han som inte vill berätta hur fruktansvärt jobbigt vi har det. Men och andra sidan blir det ju lixom jag som blir bitchen i det stora hela,som inte kan vara glad för andra ....

Nä  känner att detta blev ett tungt och jobbigt inlägg, men det bara måste få komma ut! För jag orkar inte gråta en natt till!!!