Sitter här och funderar en massa! Dels undrar jag VARFÖR det ska behöva vara såhär? Ska jag verkligen behöva använda vrje vaken sekund till att tänka på bäbis och vara konstant olycklig. Det mest sjuka i detta är att jag verkligen är en sådan människa som kan ta sig igenom vad som helst! För 7 år sedan fick jag diagnosen fibromyalgi och reumatiskt !! Inte ens då grävde jag ner mig sjäv så djupt! Utan jag sträckte på mig och annonserade för alla vänner och familj att detta fixar jag helt själv! (som vanligt,ett vval jag alltid gör när det gäller mig själv!) I morse ringde E upp från TF och berättade att spolningen i morgon vill dom göra med kontrast! Så det blir som sagt inte någon vanlig äl spolning. Anledningen var mina förbryllande provsvar, För 3 veckor sedan visade ju mina provsvar på att min äggstocksreserv möjligen börjat svikta.. MEN enligt de senaste proverna är det inte så. Så summan av kardemumman är att allt i nuläget ser otroligt normalt ut.Är nåt så in i helvetes rädd för vad han kommer att hitta med demma undersökning. Rädd för att jag får slängt i ansikte att jag inte kan få fler barn!

Men en otroligt possitiv sak är att min älskade mamma äntligrn vill ta till sig att vi verkligen vill ha ett till barn. Kändes som att ett ton lyftes bort idag när hon plötsligen började prata om ivf. För hur det är så stöttar hon oss,och hon tyckte absolut att vi ska kämpa med näbbar och klor för att vi ska få vår efterlängtade 2a.

Känns verkligen som att allt tagit en annan vändning på det stora hela! Idag diskuterade vi en massa om ivf, jag och maken. Vi km fram till att vi är otroligt pålästa om detta utan att den andrar visste ! Men hur det än är och blir så känns ivf inte så fruktansvärt jobbigt,skrämande och otäckt längre,snarare tvärtom......

Fy fan vad jag är less nu! Ja vad ska man säga,vaknade halv 4 i natt och var hysteriskt kissnödig,och så fort jag satte mig på toaletten så började det forsa,och det var helt fel färg kunde jag konstatera rätt omgående :(

Så jag satt där på badrumsgolvet i säker 40 min och tokbölade innan jag kunde gå tillbaks till sängen igen.Och som vanligt är jag alldeles för finkänslig för att väcka maken:/ Varför vet jag faktiskt inte ! Så där låg jag i sängen fram till halv8 med jordens panikångest för att jag inte ville väcka honom. Vet så himla väl att han tar det lika hårt som mig varje gång,men nu känns det liksom som att allt ligger på mig! För faktum är att det är MIG det är fel på!! Inte honom. Hur fasiken kan man känna sig så ensam fast man är 2 om detta.. Idag var väl första gången vi pratade om ivf på riktigt.har liksom inte velat ta den diskutionen förut på nåt vis. Men idag när vi satt i lugn och ro var det faktiskt han som tog upp det.Och jag vet att han ser hur jävla pissigt jag mår hela tiden.. Ska det behöva vara så här?! Vill bara krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet för alltid... Orkar snart inte ens gå ut på fb och insta pga alla gravida vänner och dom som redan fått sina gulliga små. Men vad sjutton ska jag göra ? Isolera mig helt från omvärlden. Har fortfarande inte orkat ta i tu med faster situationen,Fy fasiken vilken fruktansvärd människa jag är! Jag har ju för sjutton inte ens sagt grattis ännu! Men jag orkar orkar orkar verkligen inte! Bara att se kort på M gör nåt så fruktansvär ont i mig! Hoppas verkligen att jag kan och vill säga det snart,men jag vet faktiskt inte just nu... 

Herre gud! Bim +1! Problemet är att jag är så fruktansvärt livrädd att testa! Visst jag vet att jag har alla tecken på att jag faktiskt kan vara gravid! Vågar bara inte få det svart på vitt med tanke på att min kropp lurat mig i över ett års tid. I var eviga månad har jag gått här hemma och varit fullständigt idiotsäker på att jag är gravid! Iofs ska jag vara ärlig så har jag faktiskt inte gått över bim en enda dag en enda gång på dessa månader! Men vilket som har jag och maken bestämt oss för att testa på tisdag om ingen mens dykt upp före det... Hoppas,hoppas,hoppas! Men för att skydda mig själv,har jag liksom redan testat -

I vilket fall, så bara måste det göras senast tisdag,eftersom jag har tid hos TF för en hystroskopi med kontrast på fredag. Och den ska ju göras 2-3 dar efter avslutad mens! Och ja jag brukar blöda 2-3 dar. Men detta kommer att bli riktigt tight om inte testet visar ett stort fett + Samtidigt som jag verkligen vill ha det där +et så har jag nån typ av dåligt samvete gentemot alla som kämpar och kämpar månad in och ut. Och år in och år ut! Vet nu hur otroligt ont det gör att bli förråd av sin egen kropp,gång på gång nu!!! Ja det blir vilket som nytt inlägg på tisdag...

Jaha,så var dagen inne för att inte kunna smita ifrån svärmor och bäbisbilderna inne! Så nu har jag suttit och lyssnat på henne i över två timmar om hur söt M är och hur tuff han är och vad vaken och allert han är mm. Sedan efter 2 timmar terror frågar hon mig hur det är med mig och hur jag mår. ÖH min omedelbara reaktion var: kuggfråga eller är hon faktiskt intresserad? Hon kan ju omöjligen veta hur jobbigt vi verkligen har det? Eller har nån som skulle vara tyst inte varit det? Hm, ja jag får väl fortsätta att fundera på detta, men skulle det inte vara enklare att bara fråga oss hur det verkligen är? Ingen direkt hemlis om hur jobbigt vi har det just nu. Antagligrn vet mina arbetskamrater mer än svärföräldrarna. Nä nu blir det sängen, för hu vad trött jag är!

Jaha,måndag och inte fasiken känns det så himla mkt bättre! Vet snart inte vad jag ska göra av mig själv!? 

Har iaf lite flyt på andra avdelningar än bäbisverkstan! Och jag som tror på ödet och all anna crap, så känns det som att detta kommer att leda till nåt otroligt possitivt i slutänden! Har dessutom beslutat mig för att gå på healing hos en gammal vän . Som följt mig sedan jag var 10 och hon 22. Ja,ja just nu är jag faktiskt öppen för allt. Och som hon sa allt har en mening och sin tid. Samtidigt har jag min egen mamma tjatande att när hon var och spådde sig för ett år sedan så skulle hon bli mormor 2ggr till 2 flickor,en född-06 och nästa -15. Ja man griper ju minsta lilla halmstrå. Samtiidigt vet jag att min kropp behöver vara i total balans för att detta verkligen ska lyckas! Måste bara skriva att jag verkligen älskar min vän L av hela mitt hjärta! Underbarare människa är nog svår att hitta !! Fick "låna" hennes älskade E nästan hela torsdagen,även om hon var med hela tiden. Hon liksom bara klev åt sidan en stund även om det var hennes son! Bara för att hon vet att detta ger mig en sån otroig energi och styrka! Så fruktansvärt underbart att få torka kräks,byta blöja och köra barnvagn. För att inte tala om hur otroligt det känns med en sovande bäbis på armen! i en hel timme! Och ja, hon frågade mig hur jag orkar utsätta mig för detta ? Det enkla svaret är att jag älskar denna unge som att det skulle vara mitt riktiga syskonbarn. När han tittar på en stannar faktiskt världen för en stund. Jag glömmer allt jobbigt för en stund,och det är SÅ värt det! Sedan är jag fortfarande bitter och sur på min svägerska för att hon har fått barn! Och ja ! Jag ber en miljard gånger om ursäkt för att jag känner så. Men för i h-vete gnäll inte om hur jobbigt det var med snitt och hur fruktansvärt det är att du inte kan amma för att du går på "starka" smärtstillande. Som jag för övrig kallar sockerpiller! Med tanke på min tolerans mot alla smärtstillande pga min diagnos! Fibro+reumatiskt. Jag kan säga att jag gladeligen skulle ta alla hennes smärtor ggr hundra om jag skjulle ha fått den belöning hon fick!

Nä fy fasiken hur jag låter !! Men det gör bara så fruktansvärt ont i både kropp o själ att det ska vara så här. 

Samtidigt är jag otroligt tacksam att ha vissa som bryr sig till 1000 procent och lite till!

Just nu innfiner sig denna eviga väntan och längtan mellan äl och bim... Hatar att det ska vara så här var eviga månad. Och inatt drömde jag att jag var gravid igen,denna gång var vi på akuten för att jag tyckte att fosterrörelserna minskat så mkt. Fy fan vad hjärnan kan framkalla en massa skit! 

Var iaf och hälsade på min älskade vän L idag och träffade hennes lilla kille för första gången. Vilken otroligt vacker och underbar liten kille hon har fått!! Men det bara värker i mig på alla sätt och vis när jag satt där med honom i famnen. Hon frågade vid ett tillfälle om jag inte ville sätta honom i babysittern så jag fick fika ifred,men hon bara tog en snabb koll på mig och sa att du får hålla honom så mkt du vill. Hon ser så himla tydligt hur detta tär på mig månad efter månad! Faan vad less jag är på att det ska behöva vara så här! Allt är liksom uppdelat i tvåveckors perioder. Före äl och före bim. Hur fasiken kunde det bli så här? Tror vissa dagar att jag hålle på att bli galen på riktigt! Så jag jobbar och har en massa annat för mig hela tiden ,bara för att jag ska slippa tänka.

Var med stora tjejen till tandläkaren idag för att dra ut en tand,och när jag satt där med henne coh tröstade för att det gjorde ont med att få bedövning,började jag tänka på hur allt detta påverkar henne! Är jag verkligen den allra bästa mamman i världen för henne nu? Tyvärr är nog svaret nej ,det är jag inte. Herregud det bara måste bli ändring på detta! Kan bara inte missa en massa viktiga saker i hennes liv bara för att jag är så upptagen med att tänka på att fixa ett syskon till henne. Även om det sista hon säger varje kväll är att jag hoppas verkligen att jag får en lillebror eller lillasyster snart...... Nä nu ska det bli sängen,är trött som en galning! 

Sitter och funderar på varför jag inte vill och orkar vara glad att jag blivit faster igen. Sanningen är nog helt enkelt att jag är nåt så in i h-vetes avundsjuk! Men vad fasiken ungen är ju ursöt och förtjänar verkligen inte en sur och bitter faster! Men tyvärr kan jag inte göra så mkt åt vasd jag känner just nu. I morgon ska jag åka och hälsa på min älskade vän som fick barn för 3 veeckor sedan. Konstigt nog ser jag fram mot detta besök. Men hon har ju iofs stöttat mig genom allt vad detta innebär. Och jag vet att hon kommer göra det även i fortsättningen! Jag verkligen längtar till att träffa denna underbara lilla kille som jag har kännt och klämt och pratat med genom magen. Men det är lixom en helt anna sak. Att min kära P har fått en underbar liten kille orkar jag inte ta till mig just nu! Känner mig otroligt sur och bitter idag,vill bara dra täcket över huvet och sova bort all skit. Men jag vet av erfarenhet att det inte går. Dessutom har jag ju äggossning just nu, så vi måste få till det ikväll. Vilket i sig inte brukar vara ett problem, snarare tvärt om :)

Satt och smsade med min kära vän L och hon undrade hur jag mådde efter att jag fått veta att jag blivit faster igen. Snälla rara älskade du som alltid lyssnar och förstår!

Maken har tyvärr attityden att det är ingen ide att älta fram och tillbaka,vi kommer ju att lyckas till slut. Och den normala jag vet ju att det förmodligen är så. Men hallå!! Jag blir ju faktiskt inte yngre. Och ja vi har 4 graviditeter bakom oss,vilket en ledde till värdens och jordens mest underbara lilla tjej! Sedan är resten missfall :(

Nä nu ska jag och maken ha lite mys innan vi ska sova. Och imorgon ska jag få träffa en alldeles underbar liten kille.

NATTI NATT!

Jaha nu har jag blivit faster igen! Och ja visst det är jätte roligt! 

Men hur det än är har det bara fått mig att må skit och piss. Länge sedan allt känndes så fruktansvärt hopplöst! Stort svart hål i hela kroppen och själen har jag just nu. Och nä jag är inte en människa som missunnar andra glädje. Men detta är bara för nära innpå för att det ska kännas bra . I alla fall just nu! Jätte grattis till en helt galet söt liten kille, men jag orkar inte se en massa bilder och sms med en massa uppdateringar hur det går och hur han mår. Och ja jag vet att jag förmodligen är jordens värsta faster för detta. Men just nu känner ja verkligen för att bara isolera mig och ge upp för alltid.... Vart fasiken ska jag lyckas hämta kraften till att komma upp på banan igen!? 

Allt känns som en jävla mardröm, skulle nog kunna sälja min egen själ för att så vara gravid och få ett barn i detta läge. Ja det låter säkert fruktansvärt för många ,men jag orkar inte gråta mer för nåt som inte vill inträffa. Jag orkar inte bli helt förstörd en gång i månaden,bara för att jag så fruktansvärt gärna vill att jag ska ha rätt och faktiskt vara gravid! Och näe jag orkar bara inte med makens föräldrar som ska fira och vara glada för bäbisen. Men hur fasiken ska dom kunna nåt annat. Dom har ju inte en susning om vad vi går igenom, utan dom tror glatt att vi bara ville ha ett barn. Och inte fasiken fattar dom vinken heller. Maken får komma med så fruktansvärt löjliga ursäkter för mig hela tiden,att jag tycker synd om honom! Men och andra sidan är det ju faktiskt han som inte vill berätta hur fruktansvärt jobbigt vi har det. Men och andra sidan blir det ju lixom jag som blir bitchen i det stora hela,som inte kan vara glad för andra ....

Nä  känner att detta blev ett tungt och jobbigt inlägg, men det bara måste få komma ut! För jag orkar inte gråta en natt till!!!