Sitter och funderar på varför jag inte vill och orkar vara glad att jag blivit faster igen. Sanningen är nog helt enkelt att jag är nåt så in i h-vetes avundsjuk! Men vad fasiken ungen är ju ursöt och förtjänar verkligen inte en sur och bitter faster! Men tyvärr kan jag inte göra så mkt åt vasd jag känner just nu. I morgon ska jag åka och hälsa på min älskade vän som fick barn för 3 veeckor sedan. Konstigt nog ser jag fram mot detta besök. Men hon har ju iofs stöttat mig genom allt vad detta innebär. Och jag vet att hon kommer göra det även i fortsättningen! Jag verkligen längtar till att träffa denna underbara lilla kille som jag har kännt och klämt och pratat med genom magen. Men det är lixom en helt anna sak. Att min kära P har fått en underbar liten kille orkar jag inte ta till mig just nu! Känner mig otroligt sur och bitter idag,vill bara dra täcket över huvet och sova bort all skit. Men jag vet av erfarenhet att det inte går. Dessutom har jag ju äggossning just nu, så vi måste få till det ikväll. Vilket i sig inte brukar vara ett problem, snarare tvärt om :)

Satt och smsade med min kära vän L och hon undrade hur jag mådde efter att jag fått veta att jag blivit faster igen. Snälla rara älskade du som alltid lyssnar och förstår!

Maken har tyvärr attityden att det är ingen ide att älta fram och tillbaka,vi kommer ju att lyckas till slut. Och den normala jag vet ju att det förmodligen är så. Men hallå!! Jag blir ju faktiskt inte yngre. Och ja vi har 4 graviditeter bakom oss,vilket en ledde till värdens och jordens mest underbara lilla tjej! Sedan är resten missfall :(

Nä nu ska jag och maken ha lite mys innan vi ska sova. Och imorgon ska jag få träffa en alldeles underbar liten kille.

NATTI NATT!

Jaha nu har jag blivit faster igen! Och ja visst det är jätte roligt! 

Men hur det än är har det bara fått mig att må skit och piss. Länge sedan allt känndes så fruktansvärt hopplöst! Stort svart hål i hela kroppen och själen har jag just nu. Och nä jag är inte en människa som missunnar andra glädje. Men detta är bara för nära innpå för att det ska kännas bra . I alla fall just nu! Jätte grattis till en helt galet söt liten kille, men jag orkar inte se en massa bilder och sms med en massa uppdateringar hur det går och hur han mår. Och ja jag vet att jag förmodligen är jordens värsta faster för detta. Men just nu känner ja verkligen för att bara isolera mig och ge upp för alltid.... Vart fasiken ska jag lyckas hämta kraften till att komma upp på banan igen!? 

Allt känns som en jävla mardröm, skulle nog kunna sälja min egen själ för att så vara gravid och få ett barn i detta läge. Ja det låter säkert fruktansvärt för många ,men jag orkar inte gråta mer för nåt som inte vill inträffa. Jag orkar inte bli helt förstörd en gång i månaden,bara för att jag så fruktansvärt gärna vill att jag ska ha rätt och faktiskt vara gravid! Och näe jag orkar bara inte med makens föräldrar som ska fira och vara glada för bäbisen. Men hur fasiken ska dom kunna nåt annat. Dom har ju inte en susning om vad vi går igenom, utan dom tror glatt att vi bara ville ha ett barn. Och inte fasiken fattar dom vinken heller. Maken får komma med så fruktansvärt löjliga ursäkter för mig hela tiden,att jag tycker synd om honom! Men och andra sidan är det ju faktiskt han som inte vill berätta hur fruktansvärt jobbigt vi har det. Men och andra sidan blir det ju lixom jag som blir bitchen i det stora hela,som inte kan vara glad för andra ....

Nä  känner att detta blev ett tungt och jobbigt inlägg, men det bara måste få komma ut! För jag orkar inte gråta en natt till!!!